....kämpar och sliter med mitt mentala sandslott...
Jag önskar jag kunde sluta bygga upp dom jävla murarna, men kroppen bara fortsätter åt mig.
Min hjärna skickar inga signaler till munnen så att jag kan skrika stopp..

Jag har allt att vara glad för, inget i världen som gjort mig illa.
Men ändå står jag och gräver min egen grav i rejäl hastighet.
Jag har så mycket jag vill göra! Vill vara med om!
Snälla nån....riv mitt sandslott....ta mig från all sand...

Hatar mig själv dagar som denna, vill slå mig själv för att jag låter mig själv brytas ner!
Vill gärna tro att jag är en bra mamma, duktig på boxningen, en bra flickvän och vän..
Men jag känner mig bara värdelös och fäktande. Som att jag måste kämpa för att duga till nåt.
Och ändå lyckas jag bara med bedriften att gräva ner mig i sanden. 

Ibland hinner det förflutna ikapp mig, trots att jag springer fort.
Och ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden. Lustigt. Fånigt.

Tänk att få en ny chans att ändra på saker och ting, slippa springa.

Kommer kännas bättre ikväll, när jag varit på mitt älskade jobb, och kommer hem och får somna i famnen på min älskling, känna hur någon torkar mina tårar och se två snosande små barn i sina sängar och få en välkomnande puss i ansiktet av mina underbara pälsbollar ♥



Hoppas ni alla får en bra dag i sensommar-solen!